Fotboll och infrastruktur – diskussioner om Kristof Vogels blogg

Allsvenskan
1

Kristof Vogel, tidigare Osynliga handen, har skrivit ännu ett utmärkt inlägg på sin substack.

Denna gång sätter han tänderna i frågan om hur mycket av spelarnas prestationer som sitter i individen och hur mycket som skapas av klubbens struktur och spelmodell, med utgångspunkt i Bodö Glimts framgångar. Deras så kallade “systemfotboll”.

Några intressanta delar från texten:

  • Samma spelare blir systematiskt mer progressiva när de spelar i Bodö/Glimt än i andra klubbar.
  • Bodös konkurrensfördel ligger i strukturen som formar beteenden, inte i att hitta unika individer.
  • Att rekrytera från Bodö utan att kopiera vardagen och processerna ger inte samma effekt.

Vogels slutsats formuleras så här:

Bodö/Glimt har lyckats bygga en spelmodell som systematiskt drar upp sina spelare på en extrem stilnivå. Det är den egentliga konkurrensfördelen, inte enstaka fynd utan en strukturell formateringskraft. Spelarna tar med sig delar av sin kvalitet när de flyttar, men den fulla effekten ser vi bara när individuell kvalitet och klubbens struktur hakar i varandra.

Jag har några mindre invändningar mot analysen. Eller egentligen inte några invändningar, utan mer frågor kring hur analysen är gjord. Blir fundersam kring om 450-minutersgränsen kan snedvrida bilden genom att spelare som inte klarar systemet faller bort ur datan → överskattad miljöeffekt.

Det kan även finnas viss urvalsbias eftersom att Bodö naturligtvis värvar spelare som passar modellen. Effekten kan således vara selektion och inte enbart “formatering”. Vi vet ju inte exakt vad Bodö tittar på när de rekryterar spelare. Vi vet heller inte om det är tillgången till vissa spelare som successivt designat “systemet”, eller om det är systemet som designat selektionsprocessen.

I en svensk kontext är detta extra intressant. Det ser inte ut som att någon allsvensk klubb är i närheten av lika metodiska. Det kan förklaras av flera saker. Dels kan föreningarna vara underutvecklade (högst troligt), dels kan det finnas lokala faktorer som främjar andra typer av grepp för att konkurrera. Jag tänker här delvis på att så kallade “storklubbar” sällan har det management som krävs för att skapa den tålamodsrymd som en hållbar omställning kräver.

Mindre svenska klubbar (kanske Sirius, kanske Mjällby etc), som alltså inte har samma kortsiktiga resultatkrav, bör dock i större utsträckning kunna titta på Bodö Glimt för att inspireras till likartade modeller.

Vogel konstaterar också:

Kulturen går inte att kopiera, den måste man skapa.

Frågan är inte om Bodö/Glimt går att kopiera rakt av – utan vad i deras sätt att arbeta som faktiskt är överförbart till en svensk kontext.

3 gillningar
2

Hade helt missat den här bloggen. Den är helt klart något annat än vad man brukar läsa. Kanske lite för tung för min smak, men helt klart finns intressanta resonemang.

Vad menar du med management här? En stor svensk klubb från en storstad borde kunna ha ett större urval av människor kapabla att driva förändring i en klubb? Jämfört med en liten klubb.

Ju mer jag läser Vogels text, desto tydligare blir det att han egentligen bara beskriver helt normalt arbete som sker på vanliga företag som är någorlunda välorganiserade. Insikterna är egentligen inte det unika, utan det unika verkar vara att fotbollen skiljer sig så markant åt. Kanske som du skriver handlar det om “underutvecklade” klubbar. Eller så är det helt enkelt så att många processinsikter från näringsliv och “vanliga” företag inte gått att kopiera tidigare men kan kopieras till fotbolls kontext nu?

2 gillningar
3

Så bordet det vara! Men det ser inte ut som att kvalitén på ledarna kompenserar för det ökade trycket. Och med kvalitet menar jag då dels förmågan att “sälja in” tålamodet, dels hårdheten som krävs för att faktiskt driva igenom förändring på (vad som får antas vara) kortsiktig bekostnad av sportslig framgång.

Man kan såklart använda föreningsdemokratin för att skapa sig ett utrymme för en reformagenda. Men allt som sägs på stämmor och möten gäller bara där och då. När serien är igång och poängen börjar räknas, då kastas allt omkull. Och fotbollen är fortfarande så slumpmässig att ett anta helt irrelevanta händelser som leder till poängtapp kan få massan att slå över till att pulverisera en strategi som bara implementerats till 10%.

Detta har sina rötter i både föreningsdemokratin och svensk föreningskultur. Elitfotboll liknar egentligen mer normala företag, eftersom att de verkar inom skoningslös konkurrens, som dessutom förstärks av att titlar är den enda riktiga guldstandarden när det kommer till att mäta framgång. Samtidigt drar storklubbarna med sig vad som ser ut som en gigantisk friskis och svettis-koloss som också ska med på resan… En megarörelse som handlar om att “ha kul” och “aktivera sig”. Barn, unga och pensionärer ska med på samma resa, och där kan man inte gärna kliva in med hyperinnovation som syftar till att maximera segrar till varje pris.

Jag inbillar mig att den här separationen mellan elitverksamhet och folkrörelse är tydligare i andra länder. Men det är bara en spekulation från min sida.

3 gillningar
4

Jag tror att detta finns i alla nordiska länder. Så det borde inte störa svenska klubbar annat än på marginalen.

1 gillning
5

Fick tillfälle att titta lite närmare på det där igår. Det är lite utav ett kaninhål.

Ska försöka ringa in skillnaderna i hur fotbollen beter sig, trots snarlika samhällen i övrigt.

Några observationer

  • I Norge finns större praktisk acceptans för att elitverksamheten lever efter en egen logik. I sverige är det snarare än moralisk fråga att elit också måste främja bredd. Eliten ska helt enkelt bära bredden.
  • I Norge fungerar bredden tydligare som talangbas för eliten.
  • Den norska sk dualmodellen ger i praktiken större kommersiell rörelsefrihet till norska klubbar, jämfört med svenska modellen. Detta har kritiserats i Norge. Bland annat har det kallats för en “tyst statskupp”, där man pekat på att klubbarna “kapas” av kommersiella krafter.
  • I Sverige måste elitambitioner ofta legitimeras ideologiskt. Detta verkar inte finnas i Norge.
  • Känslan är att resultat- och utvecklingsfokus är mer pragmatiskt accepterat i Norge.

Det handlar här inte om rätt och fel, utan om hur etablerade strukturer skapar beteenden. Den svenska modellen för med sig en tröghet och begränsning jämfört med den norskamodellen. Å andra sidan kanske den har större folklig förankring, vilket naturligtvis är mycket värdefullt när det kommer till att mäta dess egentliga kraft.

För att återanknyta till frågan om ledarskap: Jag tror att detta skapar ett svårare klimat för både sportslig och kommersiell omdaning av svenska klubbar. Och jag tror dessutom att detta blir extra tydligt i storklubbarna där allvarsgraden är hög… och där man tillsammans med media gör en stor sak av att konservera vissa ideal inom svensk fotboll. Att som en stark ledare kliva in och “revolutionera” en liten klubb bör inte möta samma lokala motstånd, helt enkelt för att man lokalt inte är lika konservativt investerad. Således kan det vara svårare för klubbar som AIK, IFK, DIF mfl att genomdriva en Bodö Glimt-agenda om den inte genererar relativt omedelbar framgång.

3 gillningar
6

Kan vara en generell kulturskillnad. Fotbollen i Sverige känns rätt tungt storstadsförankrad, jämfört med grannlandet. Den svenska modellen har en slagsida åt utjämning och solidaritet med småföreningarna.

I Norge känns Oslo helt på efterkälken, även om man har ett par kända klubbar där. Landet är ju uppbyggt kring små och medelstora städer i fjordar och det påverkar nog acceptansen för ekonomisk innovation och elitsatsning. Även om det som du nämner även finns en kritik mot det även där.

2 gillningar
7

Svävar ifrån ämnet här… Men hur hamnade vi egentligen här? Att vi inte hänger med norrmännen. Det svider rejält. Aldrig att våra gamla ledare hade accepterat att bli frånåkta av norrmännen. Aldrig. Möjligen på skidor, men aldrig annars.

1 gillning
8

I Sverige verkar vi gå unisont och klubbar älskar att kopiera andra, på vinst och förlust. Tänker på arenafrågan, som var det som skulle göra att klubbar tog “nästa steg” där mellan säg 2005 och 2015. Det projekterades rejält men med några få undantag ledde det inte till den framgång man såg, i stället blev driften en sten om halsen och kommunen fick ta över. Tänker på Kalmar, Öster, Falkenberg, Nationalarenan (för SvFF, inte AIK), finns säkert fler exempel.

Elfsborg ett lyckat exempel, men där hade man också relativt sett väldigt låga kostnader för arenabygget. Likväl har man inte ens där fått perfekt utfall i form av publikökning, laget är mer som Norrköping med höga toppar och djupa dalar.

En del i detta är ökade krav från förbundet. Att vara en elitförening är synonymt med att ha en arena som är godkänd för spel i Superettan och Allsvenskan. När det snarare borde handla om rent sportsliga grunder och att arenabygge kommer först när föreningen tagit sig upp på en högre nivå.

1 gillning
9

Även Norrköping ska nu göra sig av med sin. Eller… Så tolkar jag Gyllix i Lundhs senaste podd. Han (Gyllix) konstaterar krasst att man inte är ett fastighetsbolag utan vill syssla med fotboll primärt.

Kostnaden per stol för deras billiga arena är otroligt låg. 112 msek totalt för hela paketet. Detta projekt går nästan inte att jämföra med mer moderna arenor. Sen vet jag inte hur mycket den kostar att drifta och underhålla, men kan inte tänka mig att insatsen är ett stort problem här iaf.

1 gillning