Kristof Vogel, tidigare Osynliga handen, har skrivit ännu ett utmärkt inlägg på sin substack.
Denna gång sätter han tänderna i frågan om hur mycket av spelarnas prestationer som sitter i individen och hur mycket som skapas av klubbens struktur och spelmodell, med utgångspunkt i Bodö Glimts framgångar. Deras så kallade “systemfotboll”.
Några intressanta delar från texten:
- Samma spelare blir systematiskt mer progressiva när de spelar i Bodö/Glimt än i andra klubbar.
- Bodös konkurrensfördel ligger i strukturen som formar beteenden, inte i att hitta unika individer.
- Att rekrytera från Bodö utan att kopiera vardagen och processerna ger inte samma effekt.
Vogels slutsats formuleras så här:
Bodö/Glimt har lyckats bygga en spelmodell som systematiskt drar upp sina spelare på en extrem stilnivå. Det är den egentliga konkurrensfördelen, inte enstaka fynd utan en strukturell formateringskraft. Spelarna tar med sig delar av sin kvalitet när de flyttar, men den fulla effekten ser vi bara när individuell kvalitet och klubbens struktur hakar i varandra.
Jag har några mindre invändningar mot analysen. Eller egentligen inte några invändningar, utan mer frågor kring hur analysen är gjord. Blir fundersam kring om 450-minutersgränsen kan snedvrida bilden genom att spelare som inte klarar systemet faller bort ur datan → överskattad miljöeffekt.
Det kan även finnas viss urvalsbias eftersom att Bodö naturligtvis värvar spelare som passar modellen. Effekten kan således vara selektion och inte enbart “formatering”. Vi vet ju inte exakt vad Bodö tittar på när de rekryterar spelare. Vi vet heller inte om det är tillgången till vissa spelare som successivt designat “systemet”, eller om det är systemet som designat selektionsprocessen.
I en svensk kontext är detta extra intressant. Det ser inte ut som att någon allsvensk klubb är i närheten av lika metodiska. Det kan förklaras av flera saker. Dels kan föreningarna vara underutvecklade (högst troligt), dels kan det finnas lokala faktorer som främjar andra typer av grepp för att konkurrera. Jag tänker här delvis på att så kallade “storklubbar” sällan har det management som krävs för att skapa den tålamodsrymd som en hållbar omställning kräver.
Mindre svenska klubbar (kanske Sirius, kanske Mjällby etc), som alltså inte har samma kortsiktiga resultatkrav, bör dock i större utsträckning kunna titta på Bodö Glimt för att inspireras till likartade modeller.
Vogel konstaterar också:
Kulturen går inte att kopiera, den måste man skapa.
Frågan är inte om Bodö/Glimt går att kopiera rakt av – utan vad i deras sätt att arbeta som faktiskt är överförbart till en svensk kontext.
