Dåså!
Lyssnade på ännu ett avsnitt av DIF-podden. De är nere på lägret och sprutar ut avsnitt, så det är ganska svårt att hinna med att lyssna på allt. Avsnittet med Rinne finns här.
Jag ska försöka sortera tankarna här.
Först och främst: Det är lätt att få känslan av att Rinne är bortskämd. Han har en gnällig underton (mindre nu än tidigare) och han verkar genuin när han pratar om sina relativt frekventa besvikelser i DIF. Dels gällande petningar, dels gällande hur det alterneras mellan målvakter och saknas förstaval. Finns även fler saker som går in under denna punkt.
Men, jag har försökt bortse från detta och inte låta det färga analysen.
Det kommer trots allt ut två väldigt intressanta saker från podden:
Svag apparat kring laget
Det finns helt uppenbart belägg för teorin om att Djurgården i mångt och mycket har en underutvecklad organisation och apparat kring laget. Rinne belyser detta (korrekt) genom att lyfta fram att det inte verkar finnas någon struktur för spelarnas familjer på matchdag.
Han nämner, smått komiskt, att hans fru fått sitta på golvet i Globen shopping och äta mat med sin barn på matchdag.
Överlag är det tydligt att det där inte sköts professionellt… Det skapar huvudbry och stress för spelare och det slår även - som Rinne är inne på - mot kulturen och den familjära känslan i klubben. Man har mycket att vinna på att bättre binda ihop spelarnas familjer och skapa en friktionsfri miljö för dessa kring laget. Kostar en del, men så himla dyrt är det inte att arrangera. Rinne tar upp att han lyft detta med klubben, men att klubben visar dålig handlingskraft och hänvisar till arenan och att man verkar helt låst där.
Det kan inte vara så svårt att projektleda förändring här, även om man behöver torpedera arenaägaren och underleverantörerna. Vi är svaga helt enkelt, och måste bli starkare.
Bristande speltid och kontinuitet - Honkavaaras hattande
Rinne för ett långt resonemang om att målvakter bör hanteras annorlunda i konkurrensfrågan jämfört med vanliga utespelare. Det är helt uppenbart att han varken gillar eller är anpassad för att vara en av två förstemålvakter. Han resonerar kring att tilliten och kontinuiteten behövs för att lyfta prestationen på sikt. Han pratar om att det är svårt för målvakter att “ta sig in i” ett nytt lag och bidra direkt. Han nämner att förväntasbilden från supportrar och andra är för hög… Osv.
Det finns en stor dos gnäll i detta. Mycket av detta kan kopplas till vem Rinne är som person. Det är ju Rinne själv som spelat bort sig från att vara solklar etta.
Men Rinnes gnäll till trots - han sätter även fingret på något med Honkavaara som ännu inte satt sig.
Honkavaara sade själv när han anslöt att han har en tendens att ändra “för mycket” och vara drastisk när han byter spelsystem och spelare. Jag minns det som att han pekade på vad som kunde vara både en brist och en flexibilitet i hans ledarskap.
Jag har inga personliga uppfattningar här. Varje tränare har sin stil. Men det är samtidigt rätt uppenbart efter ett år att Honkavaara har svårt att anknyta till folk. Det är inga spelare som hyllar honom. Som supporter har man rätt platta känslor. Man hör en hel del knorr om att kommunikationen mellan tränarna och spelarna inte fungerar optimalt. Och man hör även att Honkavaara inte alltid är superpopulär i organisationen. Han verkar inte ogillad, men det är på något sätt ändå något som inte sitter. En tjänsteman utan förankrade rötter och utan den typ av personlighet som gör att man verkligen formar sin värld. Säkerligen en skicklig sådan dock, men jag tar ändå detta som ett tecken på att vi inte ska förvänta oss att banden mellan spelare och tränare blir särskilt starka under denna tränarera.
Tyvärr tror jag att detta är suboptimalt för Djurgården över tid. Det kan vara så att det är bättre med en tränare som är aningen varmare och bättre på att se spelare. Och som uppfattas mer genuin.
Med det sagt - det är ingen panik och inget jätteproblem. Snarare en observation om hur de relationella bitarna fungerar i laget och staben.