DEL 1
MARTIN FORSLIND: GAIS är en slumrande jätte – nu bygger vi något som kan hålla
Jag har följt GAIS seriöst sedan 1991. Det innebär drygt 35 år av i huvudsak misär, med enstaka ljusglimtar starka nog att hålla en människa kvar.
Undantaget var åren runt 2009–2011. Wanderson & Co gav oss en känsla av att vi var på väg någonstans. Men rusningen höll på att kosta oss allt. Enligt Niva i podden WWWK fick spelarna knappt sina löner, bonusar uteblev, och om inte Wanderson personligen hade efterskänkt en fordran hade GAIS sannolikt gått i konkurs 2012.
Och det är det som gör frågan om “den slumrande jätten” så intressant. Visst stämmer det. GAIS har allt: geografin, historien, en genuin supporterkultur, en identitet så tydlig att det är lätt att välja GAIS som sitt lag. Men under lång tid levde klubben mer på självbilden än på struktur. Annars kompetenta styrelseledamöter blev fartblinda gång på gång, lyssnade på supportrarnas otålighet istället för att bygga långsiktigt.
Resultatet? Nio års bottenstrid i Superettan. Elitlicensen hotad. Skulder i miljonbelopp. Klubbhuset sålt. Supporterinsamlingar bara för att rädda driften. Och en spelaromsättning 2016–2021 som måste vara svenskt rekord. Hundratals spelare kom och gick. Man orkade knappt lära sig namnen.
Det var först när vi trillade ur 2021 som något faktiskt bröts. Inte för att fallet var nytt, utan för att man den här gången slutade låtsas.
DEL 2
Att hantera medvind är svårare än att överleva motvind
Efter nedflyttningen samlades klubben till ett “ctrl-alt-delete-möte”. Man satsade på Fredrik Holmberg – den tidigare oerfarna assisterande tränaren som faktiskt redan hade varit huvudtränare i kvalmatcherna när GAIS torskade mot Dalkurd året innan. Vid hans sida ställdes kulturbäraren Kenneth Gustafsson, tidigare spelare och akademitränare.
Två avgörande beslut fattades: sluta värva namnkunniga spelare som äter upp budgeten, och sluta med korttidskontrakt.
Sedan hände något oväntat. Flera nyckelspelare valde att följa med ner. Jonas “Myggan” Lindberg sa rakt ut att om han hade varit med och spelat ner klubben ur elitfotbollen var det hans skyldighet att spela upp den igen. Med honom följde Agge Wängberg, Niklas Andersén och fler. Det var inte romantik. Det var karaktär.
Strategin blev odramatisk: regionala spelare, inom budgeten, kollektiv framför namn. Precis som 1999 gick GAIS rakt genom andradivisionen – men till skillnad från 1999 blev det inte en turistsäsong i ligan ovanför.
Och det är här det blir farligt.
GAIS största problem historiskt har inte varit brist på passion. Det har varit brist på disciplin när det väl börjar fungera. Vi tolkar varje framgång som bevis på att “nu är vi tillbaka”. Ambitionerna höjs snabbare än intäkterna. Man börjar värva för att signalera status istället för funktion.
Det brukar sägas att det tar fem säsonger att etablera sig i Allsvenskan. Fem säsonger av att kunna sälja en spelare utan att rasa, av att kunna bli åtta utan existentiell kris, av att ha en organisation som inte hänger på en enskild tränare. GAIS har historiskt varit sämst just där. Vi har varit bättre på att överleva än på att förvalta.
Det som gör mig hoppfull nu är att siffrorna stödjer känslan. GAIS har ökat mest i publiksnitt 2023–2025 av alla svenska idrottsklubbar – över 300 procent – och det var innan fjolårets tredjeplats. Vi snittade drygt 11 000 förra säsongen. Amin Boudri såldes för 35 miljoner, klubbens största affär någonsin. Vi hade en A-landslagsspelare för första gången sedan tidigt 70-tal. Klubbhuset köptes tillbaka i vintras.
Till och med klacken har förändrats. De tog in en trumma – otänkbart för bara ett decennium sedan – för att klacken växt så snabbt att hälften knappt kunde mer än två-tre ramsor. En liten detalj, men den säger något.
Och så rivaliteten. En gammal klyscha är att gaisare håller på två lag: GAIS och de som möter Blåvitt. Rivaliteten med IFK har funnits sedan mitten av 70-talet, då en ödesmatch på Ullevi inför över 50 000 åskådare skilde lagen åt. IFK gick upp. GAIS blev kvar. Cupmatcherna har sedan dess kunnat bli stökiga – så sent som för sex-sju år sedan fick en match avbrytas efter raketer och smällare på Bravida Arena. Nu när GAIS är en jämbördig motståndare tror jag derbyn kommer att behöva flytta till Ullevi. Detta i brist på alternativ då många supportrar är splittrade.
Men tillbaka till kärnfrågan. Jag tror att GAIS kan vara en stabil toppklubb inom fem år. Inte för att vi är en slumrande jätte som äntligen vaknat – utan för att vi till slut verkar ha accepterat vad vi faktiskt är och vad som krävs för att bli något mer.
Men historien är tydlig. Det farligaste för GAIS är inte motgång. Det är framgång.
Nu saknas bara att vi åter vinner Cupjäveln. Redan 2026.
För er som undrar varför det inte syns fler gaisare på Svenska Fans: det finns gammalt groll. Den som är intresserad hittar det mesta på GAIS (inofficiell) på Facebook. Och för de äldre, sargade själarna som fortfarande lider av PTSD efter Floda borta 4–0 eller Qviding borta 6–2 finns det lite mer frispråkiga gais.nu.
